Historien om Österplana Kyrka
Österplana Nya kyrka
Österplana kyrka byggdes 1875–1877, av lokal bruten kalksten och sandsten, för att ersätta den gamla kyrkan som låg cirka 400 meter västerut. Den gamla kyrkan revs, men platsen finns kvar och utgör idag Österplana kyrkogård.
Den nya kyrkan blev en av de största i Götene pastorat och var tänkt att fungera som församlingskyrka för boende i Österplana, Hällekis och Kestad. När Hällekis och Kestad fick egna kyrkor i början av 1900-talet, och landsbygden successivt glesades ut, minskade behovet av en gemensam församlingskyrka.
Kyrkan kom därefter att användas mer sällan, inte minst på grund av de stora problemen med uppvärmning vintertid.
År 2021 beslutade kyrkofullmäktige i Götene pastorat att kyrkan skulle tas ur bruk. År 2024 köpte vi kyrkan, efter att den avsakraliserats i en särskild gudstjänst.
Arkitekturen
Inför bygget av den nya kyrkan diskuterades flera förslag – det ena mer kostsamt än det andra.
Lösningen blev att använda ritningar från Björkängs kyrka i Töreboda, en så kallad "Tegnérlada" ritad av arkitekten Albert Törnqvist och uppförd 1869–1870 i rött, oputsat tegel. Ritningarna anpassades för Österplana av arkitekt Emil Edvard von Rothstein.
Detta alternativ ansågs både vackert, funktionellt och – inte minst – mer prisvärt än tidigare förslag. Att det dessutom fanns noggrann dokumentation kring materialåtgång och kostnader gjorde det lättare att planera bygget.
Exteriören är medvetet formgiven i nyromansk stil, med rundbågiga fönster och dörrar, rundbågefriser och strävpelare med blinderingar i samma formspråk. Fasaderna är slätputsade och målade i gult, medan detaljer som sockel, pelare och omfattningar är i lokal sandsten, bruten i närheten av kyrkan och huggen på Hellekis Stenhuggeri.
Problem med uppvärmning
När kyrkan byggdes fanns inget uppvärmningssystem. Redan 1879 beslutade kyrkostämman att "männen vintertid kunde få behålla huvudbonaden på under gudstjänsterna", för att det var så kallt i rummet.
1892 installerades två kokskaminer i förstugan. Via en gallergrind skulle sex järnplåtar reflektera värmen in i kyrkan. Tyvärr var det inte särskilt effektivt, och redan 1906 ersattes kaminerna med nya värmeugnar vid sidoingångarna.
Kyrkorummet var dock stort och svårt att värma upp. Flera förslag lades fram om att minska dess volym, men inget godkändes.
1962 byttes värmeugnarna ut en oljeeldad panna i östra ingången, som då byggdes igen. Värmen spreds genom varmluftskanaler som mynnade ut i plåthuvar på långhusets östra sida samt under några av bänkarna i långhusets mitt.
Läs mer om våra planer för en mer hållbar uppvärmning av kyrkan>